Senaste inläggen

Av Kicki - 3 januari 2015 10:39

 

I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska oket - bokstavligt talat. De vackra väggmålningarna som en gång måste ha lyst upp de mörka timmerväggarna kan man numera bara ana som skuggor från ett gammalt arv. Idag är det mycket lätt att sörja över våra förfäders tanklöshet, och förfäras över deras intolerans.Tanken ligger kittlande nära att inget egentligen har förändrats...


Bor man "på riktiga landet" som jag gör, så får man följa med högst påtagligt i årets tidsväxlingar. Vägar slår om blixtsnabbt till glashala skräckupplelvelser, och ett vrålande sus i trädkronorna kan vara budskapet om att mörkläggning och vattenbrist är i antågande på obestämd tid. Så har det varit under alla de 19 år jag nu har bebott denna bygd. Vår TV-apparat har visserligen några år på nacken, men den får nog ändå anses som hyfsat ny då den både är platt och imponerande i yta. Sofforna framför denna apparat har också hunnit bytas ut under årens lopp. Flera gånger faktiskt. Det blir lätt så i en familj där fem grabbar växer upp.


Jag har ett förhållande till vår TV som nog får betecknas som en slags hatkärlek. Det är så otroligt lätt att sjunka ner i soffan, slå på dumburken, och låta dess flöde skölja över mig med vad skräp det nu månde vara som erbjuds. Jag kallar det till och med avkoppling får jag erkänna. När jag var ett litet barn så fanns det inte TV-apparater i alla barnfamiljer faktiskt, men den höll på att invadera de svenska hemmen med full kraft. I min tonår så var den en lika självklar möbel som köksbordet, och den fick också sällskap av ett till en början ganska stort tillbehör - VHS.


Teknikprylar kommer, och kommer, och kommer. Är ni som jag så har de faktiskt svårt "och går", utan lämnas gärna på hög i en lämplig bod; "de fungerar ju faktiskt fortfarande". Jag har numera hunnit att lägga ganska många levnadsår bakom mig, och de flesta av mina grabbar är numera vuxna. Mobiltelefon är en fullständig självklarhet för alla som är 10 år och däröver. När strömmen går har vi numera vant oss vid att utkräva ett fullständigt självklart ansvar från någon person, som naturligtvis i sin visdom och ansvar borde ha kunnat förhindra detta.


Och så plötsligt drabbas Sverige av en aning från gammal tid. Med rynkade pannor och "tagna på sängen" inträder vi nu köpcentrum och ICA. Det är nästan så man får kolla sin iPhone för att försäkra sig om att det verkligen är 2000-talet, och inte 150 år tidigare. För där sitter de ju med sina nedslagna blickar och mumlar något som är svårt att uppfatta med den hastighet som vi passerar. Ska det verkligen behöva vara såhär - i vårt fria och rena, för att inte tala om moderna, Sverige?! Det är ju så fantastiskt obehagligt!! Och jag får faktiskt skuldkänslor....! Eller hur tror ni att det känns när lederna riktigt värker av tyngden i matkassarna när jag går ut från mataffären och möts av detta..!!? Jag som faktiskt har betalat en försvarlig mängd i skatt till vårt gemensamma välstånd under många år. Och så kommer det "sådana där" och "bara tror"... Tja, jag vet inte riktigt vad de tror egenligen. Men ett är då säkerligen säkert - de tror inte som jag!


Och så går jag och tittar i vår bykyrka från 1200-talet, och förundras över hur man kunde vara så tanklös och skrubba bort så mycket kultur, sådana ansträngningar. Bara för att "de där" inte trodde eller tänkte rätt.


Tiden står helt still.... Det är nog mest våra tekniska prylar som förändras om man ska vara ärlig....

Av Kicki - 12 mars 2012 16:51

   

Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar   


WELWETTEWOSSNA  
12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km.12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara strosa i hagen.
Av Kicki - 12 mars 2012 16:20

 

Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..


Omstart och nystart

Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag är nog en av Sveriges sämsta bloggare, men det är helt ok i så fall   .


Nytt jobb och en hel del nya uppdrag har inneburit att min energi och tid har fått riktas till några få saker denna vinter. Nu när ljuset ÄNTLIGEN återvänder, så känns det som min tid också kan användas till lite andra saker också. Skönt! Dessutom har ju snön faktiskt försvunnit ifrån fälten här hemma, men fortfarande ligger isen tjurig och lurar i skogen där man minst anar. Den slåss dock en  mycket ojämn kamp med värmen, som har utlovats till glädjande höjder denna vecka! Nu kommer till och med jag våga ge mig ut på hästryggen i skogen igen... Kanske till och med på BÅDA mina vackra arabhästar, dock inte samtidigt   . Skönheten på bilden har fått vara barfota hela vintern, då jag insåg ganska snart i höstas att jag inte skulle hinna med att rida speciellt mycket alls. Men skor är på från och med i fredags - så nu är det dags! Dags är det också för mina egna muskler och lungor att börja jobba lite. Jag kommer inte ifrån det, men det ÄR betydligt lättare när det inte är minusgrader vid motion. Det beror främst på att  jag har knän som numera gnisslar vääääldigt mycket vid kyla. Det gäller naturligtvis även när jag rider, men då kan man ju faktiskt "vila" knäna när det börjar bli för jobbigt. Det är inte lika käckt på powerwalken när man har ca 3 km kvar hem när det börjar kärva ihop.


Just nu har jag dock drabbats av förkylning/influensa och ligger hemma och nyser och fryser. Jag ska vara klok och inte starta med några fysiska ansträngningar förrän jag är frisk igen. Men sedan är jag faktiskt TAGGAD! Vill ni följa med mig? Jag testar att lägga upp en tabell här för att föra in mina framsteg, och också mina baklängestag...

Av Kicki - 11 november 2011 11:00

 

Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället... Bilden föreställer sjögräs vid en strandkant på Öland.

 

Jag står inför ganska stor förändring i livet känns det som. En två-årig vidarutbildning som jag har ägnat en inte obetydlig del av mitt liv åt, är snart slut. Jag har bytt jobb och landsting. Barnen håller redan på att avveckla sitt beroende av en gammal mor, och det börjar bli dags att nästan lite yrvaket betrakta framtiden. När man har varit en grabbmorsa i snart 22 år, och inrättat hela sitt liv i princip efter dessa gossars behov och öden, så kan det nästan kännas som en frihet att i stället ägna sig själv denna omsorg. Min arbetssituation har BETYDLIGT förbättrats. Jag kommer inte behöva plågas av dåligt samvete snart för något jag egentligen borde göra i utbildningen (att titta på TV kan vara så skuldbelastat..!) i stället för att "slarva bort" tiden på något "trivialt". Det är faktiskt ganska mycket som har kategoriserats som "trivialt" under dessa två år om jag ska vara ärlig! Till och med mina kära hästar...


Det är en slags frihetskänsla trots allt som nyper mig en aning i bröstet. Men - det är klart att jag inte kan slänga mig ut i en okontrollerad explosion av självuppfyllelse :-)! Men helt klart så är jag "friare" att göra mina val, eftersom det inte är lika mycket numera som prioriterar sig själv först. Det känns lite spännande att se hur jag kommer kunna ta till vara på denna "nya" möjlighet. Jag hoppas kunna finnas för mina vänner i större utsträckning. Jag hoppas att jag väljer med förstånd i lämpliga proportioner. Men, det är nog i och för sig en hyfsat smidig match för en grabbmorsa..! Ja är inte helt ovan vid att behöva prioritera. Och jag har fantastiska ungar som står på egna ben, och som har god förmåga till egna väl avvägda vägval i livet! Det är dock en märklig känsla att vara hänvisad till att stå bredvid och betrakta... Inte riktigt min stil om jag ska vara ärlig! Jag kommer INTE leva genom grabbarnas erfarenheter de gör nu! Men det kommer nog ta sin lilla tid att hitta en god balans. HELT åt sitt eget öde går ju inte att lämna dem heller ;-)...


Novembertankar/Kicki

Av Kicki - 28 oktober 2011 14:12

 

HÖST :-)!!

Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...

 

Men VILKEN höst det har varit för mig personligen!! Jag är i sluttampen av en snart två-årig vidareutbildning, vilket verkligen prioriterar sig själv..!! Det är fantastiskt roligt, men jag börjar faktiskt se fram emot att det snart är avslutat. Det kommer frigöra en hel massa tid känns det som ;-). Men det som kanske inneburit allra mest förändring är att jag har bytt jobb! Det känns väldigt roligt och inspirerande, och från och med nu så kommer jag åka åt helt motsatt håll varje morgon - mot Eksjö. Roligt, inspirerande och väldigt uppiggande!


Vår kära ridklubb i kommunen har haft 40-årskalas! På något märkligt sätt lyckades jag halka in i festkommittén, vilket också har varit lite gastkramande emellanåt... Skulle vi hinna planera allt, skulle vi lyckas planera rätt saker, skulle vi få till en minnesvärd fest - och då inte för att allt var katastrof, och framför allt - skulle vi lyckas genomföra allt hyfsat i enlighet med planerna? Såhär nästan en vecka efter festligheterna så kan jag nog faktiskt påstå att det gick hela vägen! Och naturligtvis så tycker jag NU att det var värt allt. Jag är inte säker att jag hade samma åsikt dagen innan festen...


Under hösten har jag hållit i en "Grönt-kort-kurs" i ryttartävlings kunskap. Vi är näääästan hela vägen där också. Det är bara sista lektionen kvar samt slutprovet. Och det går sannerligen TROLL i vissa saker! Det verkar vara omöjligt att "få till" denna sista och ack så viktiga träff! Den skulle egentligen ha varit för två veckor sedan, men jag var bara tvungen att lägga tiden på att plugga i stället. Och nu... Suck, det är inte helt lätt att hitta en tid som passar både mig själv och de 10 övriga deltagarna! Men, det är ju en världslig sak som Karlsson på taket skulle ha uttryckt sig.


Japp - så var jag ju hästägare också... (harkel). Ja, vad ska jag egentligen säga till mitt försvar..? Att jag har haft "lite mycket att göra" nu - eller..? Det skulle ju vara första gången i så fall... - NOT!  Det går alltså två mycket vackra och kapabla arabiska fullblodsston i vår hage och BARA SKROTAR!!! Inte att de har klagat allt för högljutt eller så, men det är ju verkligen tokigt att inte rida och träna vid minsta tillfälle när man egentligen har denna fantastiska möjlighet. Idag var hovslagaren hemma, och jag var tvungen att fatta ett nästan lite pinsamt beslut... Den yngre av de tu har en benställning som inte gynnar jämnt slitna hovar fram, utan hon sliter insidan av betydligt mycket mer än yttersidan. Detta har inneburit en tappsko senaste veckan, och jag rådgjorde med hovslagaren. Min tanke var att låta henne vara barfota till näsa skoning för att låta hovarna få lite "lugn och ro". Han tyckte dock att de var lite väl kort period för att få önskat resultat. Jag fick där och då rannsaka mig och faktiskt inse att det nog inte är omöjligt utan att jag inte kommer "utnyttja" skorna även om de sattes på... Så - nu har jag beslutat att hon ska gå barfota i minst 16 veckor... Det innebär att jag får ta det väldigt lugnt med att rida på grusvägar o liknande. OM jag nu skulle få tid över alls till att rida två hästar denna höst/vinter... Men, jag hade ju faktisk tänkt att jobba henne från backen till största delen i alla fall... ;-)!



Glad höst på er alla!!!

Av Kicki - 22 september 2011 10:52

  Härliga tider! Underbara tider!! Eller hur var det monologen (med mååånga år på nacken..) gick. Jag gillar till och med ORDET höst! Det känns omslutande, varmande och lugnande på något märkligt sätt. Björkarna börjar allt mer likna blekta blondiner runt husknuten, och gräset växer inte lika vildsint som för några veckor sedan.

 

Jag sitter nerhasad i vår allt för sköna TV-soffa med en laptop i mitt knä. Värmen från den lite svagt surrande maskinen känns genom fleecefilten, och bildskärmens ljus får mina ögon att bli en aning torra. Hunden ligger på golvet strax nedanför mig, och suckar ibland ganska ljudligt och menande. Efter att ha varit hundägare nu i mer än 27 år så tror jag faktiskt att jag "hör" honom säga; "Ge UPP nu matte!!! Gå UT med MIG i stället.... SNÄLLA!!!" Fast jag har faktiskt blivit lite hörselskadad med åren, så jag kanske hör fel... Skulle säkerligen annars kunna ha haft en Milan-karriär som hundpratare faktiskt..! Men, jag måste nog trots allt ge min hårige familjemedlem helt rätt. Vi BORDE faktiskt gå ut när det nu för en gång skull är ett helt makalöst vackert väder som förmodligen är sprängfyllt med syre... För TÄNK om jag missar att ta till vara denna underbara möjlighet av naturupplevelse som dagen faktiskt erbjuder mig! Tänk om jag missar något...


Jag kan ha god nytta av att fylla blodomloppet med lite nytt och fräscht syre faktiskt. Man blir inte pigg och alert av att knappra på sin lilla dator precis... Men det är en aktivitet som jag annars är "nödd och tvungen" till att göra. Under kommande dagar ska jag lämna ifrån mig diverse rapporter som förväntas vara välformulerade och i sitt syfte kristallklara. Men, jag är inte mer skyddad än "alla andra" från att vara min värsta kritiker alldeles själv! För TÄNK om jag missar något viktigt som är pinsamt självklart! Hur "ser det ut" när detta sedan ska granskas av giganterna! De kanske tror att jag faktiskt är så dum - på riktigt - som mitt arbete försöker omskriva mig som... Tänk om jag missar något...


Fast å andra sidan... Går jag ut så kommer jag förmodligen se en skymt av mina vackra hästar. De är fortfarande ute dygnet runt faktiskt då jag har bestämt mig för att det faktiskt fortfarande är någon slags "brittsommar" (host). Än har de inte klagat, men de kanske gör det idag om jag visar mig. Jag har visserligen inte varit hästägare lika länge som hundägare, men på 14 år hinner man trots allt snappa upp och lära sig ett och annat. De har helt säkert inte ett dugg emot att få komma ut de också på en tur i skogen! Men eftersom de inte är riktigt lika väldresserade som jycken, så är det inte bara att "släppa lös" när jag ändå ska gå min hundpromenad. Kanske borde ha tänkt på det när jag blev hästägare! Hur praktiskt skulle det inte vara att kunna ha med hästarna lösa i skogen och veta att de kommer som skott bara man visslar!!! Tänkte inte på det... DET har jag helt klart missat!


Något jag definitivt har missat dock är att man numera kan vara "bloggare" som yrke! Här blir det faktiskt fullkomligt pinsamt tydligt hur gammal jag faktiskt har hunnit att bli...! I min enfald så bloggar folk på sin fritid (eller stjäl arbetstid från en arbetsgivare...), och skriver lite mer som en slags dagbok fast i offentlighetens ljus. Men ack vad man kan bedra sig! Det kan vara riktigt inkomstbringande visar det sig! Sedan vet jag inte om det finns en tydlig yrkesprofil att luta sig mot när man jobbar som bloggare. Jag undrar om jag då kan kallas för "hemmafixare"? En sådan där typ som "tror hon kan bara för att hon kan stava". Lite som snickare lite nedlåtande tycker om "oss" som gör själv "bara man kan skruva i en skruv så tror folk de är snickare"... En tanke faktiskt... TÄNK om jag har missat en fantastisk karriär - och det helt framför mina egna lite torrblanka ögon!! Tja - dumstruten på!


Nä go´vänner! Nu SKA jag ut och lufta mina grå! Det märker ju vem som helst att såhär svamlig som en grabbmorsa blir som sitter för länge i en soffa, måste man ju göra något åt...!


/Kicki

Av Kicki - 26 augusti 2011 22:19

  Jag vet inte om jag ens VILL påstå att det har "höstat sig till". Men det är ju svårt att bortse från fakta. Denna tiden på året brukar alltid kittla mina tankar på ett alldeles särskilt vis...

 

Björkarna börjar lite försiktigt skifta till gult. Faktum är att det redan ligger en del gula björklöv på marken runt omkring. Rönnen ser lite härjad ut med sina tunga klasar med rönnbär. Och så ska vi ju inte tala om den ständigt närvarande daggen... Det torkar över huvud taget inte upp ute längre nu! Det är nog så mycket höst det kan bli i dess skälvande inledning. Och inte mig emot egentligen faktiskt. Jag gillar hösten riktigt mycket om jag ska vara ärlig. Det är det medföljande mörkret jag inte riktigt är lika förtjust i... Men det ÄR fantastiskt att hitta hela flockar med kantareller på skogspromenaderna. Det ÄR underbart att kunna ägna sig åt fysisk aktivitet modell något mer ansträngande, utan att få i det närmaste värmeslag. Det Är härligt att kunna se fram emot en ny termin och fortfarande inbilla sig att man kommer hinna med allt som man planerar in (host). Och då har jag inte ens nämt det underbara som kommer ske med alla löv framöver. Denna färgkaskad som är att vänta!! Och luften! Den kristallklara och "höga" luften som känns sprängfylld med syre och möjligheter!


I dessa grandiosa planer som jag i dagarna håller på att smida, ingår en rejäl satsning på mina vackra arabflickor. (Den som inte tycker att Wossna ovan är vacker... - tja, skaffa glasögon - hehe) Jag har fått för mig att jag kommer ut på dressyrbanorna under nästa år nämligen... Det gäller att komma igång innan solen börjar slöa till allt för mycket... Jag har ju ingen ridbana hemma jue, så det blir skogen som får bli den givna träningsbanan ett bra tag framöver. Det känns inte så aktuellt att börja krångla med att lasta mm för att åka till ridklubben - än! Men det kommer, det kommer! Och det kommer när jag tycker mig vara i form (och det gäller ju även hästarna!) nog för att få nytta av dressyrträningar igen! Och vem vet - jag kanske till och med börjar att hoppa lite smått igen...! Kanske...


Sedan ska det hinnas med att avsluta en fortbildning, fördjupning i silversmidets ädla konst (nu fick jag allt till det!), utöka mina träningspass både i intensitet och variation samt lite annat smått och gott! Och skulle jag nu få en hel massa tid över så står ett kök och väntar på att bli ommålat bland annat. Och någon gång ska jag nog försöka sova också faktiskt ;-)! Och sedan är det ju jobbet inte att förglömma!! Och denna hysteri av "att göra" - saker har abslout INGET att göra med att tre ungar flugit ur boet....!! Tror jag...


En gång mor - alltid mor!

Av Kicki - 9 augusti 2011 15:50

  Jag har inte ett dugg dåligt samvete för att jag "lyst med min frånvaro" under hela sommaren faktiskt.

Det är alltid skönt med semester om man frågar mig. Och semester för mig är inte enbart frånvaro av lönearbete. Det är också "rätten" att själv få rå över dagen och göromålen. De tankar och planer jag hade vid startlinjen av denna sommar är inte desamma som jag tampas med nu. Eller... kanske lite... något är kanske likt, men mycket är också olikt. Sommaren är ju som väl är inte slut än dock! Men det är min semester...  


Det blir ganska stora förändringar i familjen under sensommaren/hösten. Jag kommer alltid vara morsa till mina grabbar, men de äldsta börjar nu att sträcka på sig och flaxar med vingarna för att testa på hur det är att flyga själva. Det är livets gång. Det har till och med varit väntat under en längre tid. Och jag har befarat att tre av de fem grabbarna i princip samtidigt skulle känna sig flygfärdiga. Och det verkar som att just det också håller på att hända. Jag måste ju inte göra "vågen" faktiskt! Det är självklart att jag gläds åt deras lite försiktiga trevanden ut i vuxenvärlden. Jag kan till och med tycka att det är spännande emellanåt! Men det kommer bli enormt tomt...!!! Mina gullungar är helt plötsligt (nästan) vuxna män...


Två gullungar bor ju faktiskt kvar hemma, så jag har ju faktiskt kvar några att "morsa" över... Men jag har gjort den lite märkliga upptäckten att jag "plötsligt" har möjlighet att på ett annat sätt förfoga över min fritid. Den kommer inte närmelsevis styras i lika hög grad av barns tider och behov. Den ökar med nästan 60% i ett "huj", och det kräver faktiskt en omställningstid. Nu tror jag ju inte för ett ögonblick att jag kommer ha problem med vad jag ska göra av all tid "som blir över" faktiskt. Tid har varit en mycket stor bristvara under många år. Men i vilken ände ska man börja? Ni som redan gått igenom detta - kan ni råda?


Jag har faktiskt redan börjat dra i en av alla lösa tåtar som spretat. Och den är min egen hälsa. Tvärt emot vad jag faktiskt själv trodde mig vara kapabel till när det gäller just denna biten, så har jag ihärdigt hängt i med mina promenader. Jag har nog snuddat vid detta i tidigare blogginlägg tror jag. Men faktiskt så promenerar jag i snitt minst 4 dagar/veckan 5 km/gång och har gjort sedan i maj! Mina förhoppningar/förväntningara var nog trots allt att badrumsvågen skulle visa på liiite större skillnad än vad den i dagsläget gör efter alla promenerade mil. Men jag märker ju på min ork och på mina kläder att det trots allt gör stor skillnad. Och när dessutom en MANLIG kollega lite försiktigt rakt på sak säger, på min första dag på jobbet efter semestern, "du har gått ner i vikt! Minst 6-7 kilo va?!" så blir jag faktiskt barnsligt glad   


Och så var det hästarna också... Men de krakarna tror jag att jag tar vid ett annat tillfälle/Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!


Skapa flashcards